Tack för alla fantastiska kommentarer som jag fått på mitt tandläkarbesök!
Jag har läst dem flera gånger och noga och satt mej in i era situationer.
Jag har genom dem blivit påmind om min tid när jag arbetade inom tandvården.
Det har även fått mej att tänka på hur det var för mej själv.
Jag hade aldrig besökt tandläkaren förrän i första klass.
Så var det på den tiden, i början på 50-talet.
När det så var dags i första klass
hade man ju hört en hel del skräckhistorier om tandläkarbesök.
Jag gick de första skolåren i en lite skola, en kyrkskola,
med sockenkyrkan alldeles intill.
Jag hade 5 km dit och ytterligare 5 km till närmsta samhälle.
Där fanns Folktandvården.
Dit slussades vi ungar till vårt första tandläkarbesök
i en gammal Volvo-droska.
Sådär en fem sex ungar i en taxibil utan någon vuxen.
Ni må tro att vi skrämde upp varandra inför besöket.
Väl avdumpade i tandläkarmottagningens väntrum,
satt vi där rädda och visste inte vad som skulle hända med oss.
Det luktade så konstigt.
Visst tycker ni det också!?
Tandläkarväntrum har en svag lukt av nejlikeolja och rengöringsmedel.
Inne i behandlingsrummen luktar det ännu starkare.
Bara den känslan av nya dofter
fick det att bli som en klump i magen på en liten sjuåring.
Där satt vi hela gänget och dividerade om vem som skulle gå in först.
Någon sprang och gömde sej på toaletten.
Någon kom på att var man på toaletten när sköterskan kom för att hämta
då kom man undan.
Till slut gömde vi oss flera stycken där.
Till slut fick sköterskan komma och be oss öppna toalettdörren.
Rädda, fega och med hjärtat i halsgropen minns jag att vi öppnade.
Ett gäng småtjejer som hade hört äldre syskon och kamrater
berätta de mest hårresande skräckhistorier om hur det var att gå till tandläkaren.
DÅ. Då träffade jag henne!
Hon som tröstade mej och fick mej att se henne som den snälla tandsköterskan.
Hon lugnade ner oss hela högen, fick oss att lugnt och fint
sätta oss och vänta på vår tur i väntrummet.
Fick oss att inse att det här var något vi gjorde för vår egen skull,
för att få hjälp med våra tänder.
Visst kändes det pirrigt i magen när vi väl satt där i tandläkarstolen
för första gången.
Helt övergivna av syskon, mamma och pappa och t.o.m. fröken.
Alldeles ensam för första gången i livet.
Men då var HON där så trygg, så trygg.
Jag kan minnas än idag hur det kändes att bli pumpad högt upp i stolen
av den manlige tandläkaren
Han var flintis och hade munskydd av tyg
och min tanke när jag såg honom var att han såg ut som en slaktare.
Jag kan minnas än i dag känslan av att få den varma spegeln i munnen.
Spegeln som värmdes i lågan från spritlampan som stod på brickan framför mej.
Men då stod HON där bredvid.
Det var då jag bestämde mej.
Eller i alla fall så såddes det lilla fröet i mej, som gjorde att jag ville bli som HON.
En snäll tandsköterska som tog hand om rädda barn.
Det var min historia!
Så blev det också.